Jakobssons jakt går vidare

Den önskade flytten till PSG blir inte av och istället för en välbehövlig omstart i ny omgivning ser Sofia Jakobsson ut att gå en oviss vår i ryska Rossiyanka till mötes. Eller?

Sofia Jakobssons önskan om att spela med Kosovare Asllani i franska PSG ser inte ut att gå i uppfyllelse. I  en intervju i Sportbladet säger nämligen PSG:s tränare Farid Benstiti att en övergång från Rossiyankan inte längre är aktuell.

Om Benstiti har rätt så befinner sig Sofia Jakobsson i en besvärlig situation, vilket lär göra att jakten på en ny klubb – och en plats i Pia Sundhages EM-trupp – intensifieras.

Men Jakobssons alternativ minskar hela tiden och det är inte särskilt många bra klubbar i Europa som har råd att slänga upp en gissningsvis ganska hög övergångssumma. Övergångssummor är inte särskilt vanliga inom damfotbollen och i de fall de förekommer så handlar det som regel om småpengar. Men när det gäller Jakobsson så lär Rossiyanka vilja ha en ganska god slant för att släppa henne innan kontraktstiden är över.

Jakobsson gamblade, precis som alla andra spelare också gör, när hon lämnade Umeå för Rossiyanka. Hon tog risken att inte trivas i sin nya omgivning, risken att hamna i en sämre fotbollsmiljö än den hon kom ifrån och risken att stanna av i sin utveckling.

Efter att inledningsvis ha fått se uppsidan på det mynt som vi kallar proffslivet så får hon nu uppleva baksidan av detsamma. Och det kan i slutänden innebära att hon går miste om en plats i Sundhages EM-trupp.

***

Förutom franska storheter som Lyon och PSG, tyska dominanter som ekonomiskt starka Wolfsburg. Turbine Potsdam, Frankfurt och kanske även Bayern München så är det nog bara ett par engelska klubbar som har råd att lösa Sofia Jakobsson från kontraktet med Rossiyanka.

***

De svenska klubbar som hade kunnat vara ett alternativ är de tre som spritt mest pengar omkring sig, det vill säga; Tyresö, Malmö och Göteborg. Men enligt Jakobsson själv så är inte Sverige och Damallsvenskan ett alternativ längre, så spel i topplagen är väl därmed uteslutet.

***

På tal om övergångssummor så läste jag intervjun med AIK:s tränare Mattias Eriksson på Damfotboll.com där han berättar att Linköping hade fått lägga upp en slant för att lösa Jennie Nordin från sitt kontrakt med Solnaklubben.

Om, ja jag skriver ”om” för vad jag erfar hade Nordin precis som några andra AIK-spelare fått löfte om att kunna lämna klubben gratis vid en eventuell degradering förra säsongen, så lär det handla om en ganska liten slant.

***

Jitex fortsätter att värva unga spelare, vilket jag tycker känns intressant. Mölndalsklubben kan, om man får behålla sina spelare, ha ett riktigt starkt lag om ett par säsonger.

Bloggen gör bokslut

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.

Sundhage sänder bra signaler

Pia Sundhage skickade ett par stenhårda passningar till Lotta Schelin och Kosovare Asllani efter toppmötet i den franska ligan i går. Signalerna var raka, tydliga och lovar riktigt gott inför framtiden.

Förbundskapten Sundhage var inte belåten med sina två Frankrikeproffs efter matchen mellan PSG och Lyon. ”Kosse” fick höra att hon vägde för lätt och att hennes teknik inte var bra nog medan Schelin serverades sanningen att hon skapade för lite i matchen.

Jag myser faktiskt när jag läser Sundhages citat för efter flera år där solklara sanningar förklarats bort eller, ännu värre, helt negligerats så har damlandslaget nu en boss som säger som det verkligen är. Tiden som mycket påminde om ”Kejsarens nya kläder” är förbi och en ny era där ärlighet, sanning och klara budskap råder tycks vara här.

Pia Sundhage har valt en helt annan väg än sin företrädare och den väg hon valt känns för mig så mycket mer lovande och utvecklande än den som tack och lov är ett minne blott.

Med raka besked, klara riktlinjer och ibland svidande sanningar kan Sverige äntligen ta steg framåt igen. Det här är precis vad svensk damfotboll behöver och precis vad stjärnspelare med  för stora egon kräver för att ta viktiga kliv i rätt riktning.

"Kosse" kommer att lyckas

2009 vann hon SM-guld. 2010 provade Kosovare Asllani på proffslyckan i USA. När hon sen vände tillbaka till LFC var hon långt ifrån sitt forna jag.

Det var en formstarkt och inte särskilt högpresterande Asllani som avslutade hösten i Sverige och fortsatte på samma inslagna väg året efter.

Den här säsongen har hon höjt sig igen – betänkligt. Flytten till Kristianstad gjorde ”Kosse” gott och hon har varit riktigt bra hela säsongen.

Flytten från Kristianstad till franska PSG påminner mycket om hennes flytt från Linköping till USA, men med ett några viktiga skillnader: Asllani är äldre och klokare nu än då, hon har ett utlandsäventyr bakom sig och vet vad som väntar – och hon har tränat mer under än längre tid än förut.

Den ”Kosse” som lämnade Linköping 2010 var inte tillräckligt förberedd för att kunna göra sig gällande utomlands , men den ”Kosse” som lämnar Kristianstad är mer mogen, mer medveten och mer erfaren. Det gör att jag tror att hon kommer att lyckas bra i den franska ligan.

Att den franska fotbollen är teknisk och passningsorienterad passar dessutom landslagsmittfältaren som hand i handske.

Missarna blev Sveriges fall

Sverige fick matchen precis dit man ville. Nilla Fischer nickade in 1-0 och var ytterst nära att öka på till 2-0. Men misstag och mesigt försvarsspel gav Frankrike en biljett tillbaka i matchen – och till en OS-semifinal.

Det började avvaktande, tätt och tajt på Hampden Park, men fick den fortsättning som Sverige önskade. Nilla Fischer nickade laget i ledning och Lisa Dahlkvist var någon decimeter från att öka på den svenska ledningen.

Sedan tog matchen en trist vändning.

Först svarade Hedvig Lindahl för ett riktigt valhänt agerande med fransk kvittering som följd och därefter visade svenskorna upp ett lika mesigt som mjukt försvarsspel. Blåklädda spelare gick vinnande ur tre dueller i följd samtidigt som Lindahl tvekade och kom på mellanhand, vilket resulterade i ett franskt ledningsmål.

Det stukade svenska laget hade behövt en injektion i paus, men förbundskapten Thomas Dennerby var lika försiktig som det svenska försvaret i samband med Frankrikes segermål och valde att starta andra halvlek med samma elva spelare som inledde matchen.

Visst blev det svenska spelet något bättre efter halvtidsvilan, men laget skapade faktiskt bara en enda högoktanig målchans under de sista 45 minuterna. Nilla Fischer fick på en kanonträff i bra läge, men då kom målvakten Bouhaddi upp med en sanslös räddning och sen var damlandslaget egentligen aldrig nära en kvittering.

Direkt efter slutsignalen sitter jag med flera frågor snurrande i mitt huvud. Varför byttes inte Kosovare Asllani in direkt i andra halvlek och varför vågade Thomas Dennerby inte kasta in Antonia Göransson tidigare?

Men den fråga som gnager mest är varför Hedvig Lindahl återigen fått vara landslagets ohotade förstaalternativ mellan stolparna? Kritiken är inte riktad mot Lindahl, utan mot Dennerby varken gett Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström en ärlig chans trots att Kristianstads-keepern har kostat Sverige poäng och vinster i nästan varje stort mästerskap som hon har varit med i.

Det som svider allra mest är att det svenska spelet inte har hållit samma höga kvalitet som det spel som Frankrike, Storbrittanien, US och Japan har visat upp. Den blågula damfotbollen har tappat mark internationellt och vi har i dag en bit upp till den fart ochden passningskvalitet som andra nationer har.

Att de svenska spelarna löper mindre och tar betydligt färre löpningar i maxhastighet än vad spelare i världens bästa landslag gör är också det ett underbetyg till svensk fotboll och till landslagsledningen.

Thomas Dennerbys omoderna och väldigt lättlästa fotbollsfilosofi har gjort sitt. Det svenska damlandslaget behöver en ny ledare med nya idéer och med en större kunskapsbank att ösa ur.

Om ett år väntar EM på hemmaplan och då måste Sverige ha tagit steg framåt och närmat sig kontinentens bästa nationer, annars kan turneringen bli en blågul mardröm.

Frankrike är favorit

Sverige står inför sin hittills tuffaste uppgift i OS-fotbollen. På andra sidan mittlinjen väntar fantastiska Frankrike.

Ett lika tajt som aggressivt försvarsspel, mängder av löpmeter (och många av dessa i maxfart) tillsammans med en varierad och vass offensiv kommer att krävas för att Sverige ska lyckas slå ut favoriten från kontinenten.

För Frankrike är favorit att vinna matchen på Hampden Park. Förbundskaptenen Bruno Bini förfogar nämligen över ett av världens just nu bästa landslag.

Ett lag fyllt av skickliga spelare som spelar en väldigt varierad fotboll i ett högt tempo. Framför allt är franska passningstempot betydligt högre än det som Sverige har visat upp så här långt.

Det är alltså en ruskigt svår nöt som svenskorna ska försöka knäcka på den skotska nationalarenan i eftermiddag, men för den skull inte omöjlig.

Det finns precis som i alla lag brister i den franska elvan och minst bra i det annars ruskigt vassa laget är mittbackarna som har problem med snabba anfallare. Därtill är vänsterbacken Sonia Bompastor betydligt bättre framåt än bakåt.

Med det sagt är det lätt att räkna ut att Lotta Schelin är Sveriges viktigaste vapen framåt I eftermiddag. Måtte hon inte ha blivit smittad av samma åkomma som rumskompisen Johanna Almgren bara.

Skulle så vara fallet så tror jag att förbundskapten Thomas Dennerby väljer att spela Sofia Jakobsson på topp. Hon är den som mest liknar Lyon-Lotta i spelstilen.

Jag tror inte att Dennerby har för avsikt att ändra särskilt mycket i det svenska laget om det inte behövs. Om han gör något skifte lär det som tidigare vara till höger i försvaret.

Med tanke på att Frankrike förfogar över många snabba spelare så känns Annica Svensson som ett klart bättre högerbacksval än Lina Nilsson som med största sannolikhet kommer att vara tempotorsk.

Men hur Sverige än kommer att spela och oavsett hur snabbt och fartfyllt fransyskorna kommer att agera så tror jag att de viktigaste nycklarna till en ny svensk framgång är att Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist håller för 90 minuters spel – annars kan mötet med Frankrike sluta förbaskat illa.

Frågetecken inför kvartsfinalen

Med ett dygn kvar till OS-kvartsfinalen mot Frankrike är Johanna Almgrens medverkan osäker.

Göteborgsspelaren är enligt uppgifter krasslig och kan komma att missa morgondagens match.

Bortsett från Almgren är alla friska och krya. I går lämnade svenskorna nordöstra England mot för Glasgow i Skottland.

Och det är på den nordbrittiska nationalarenan Hampden Park i Glasgow som slaget om en semifinalplats kommer att stå.

I dag tränar de svenska spelarna på matcharenan, vilket man inte fått göra tidigare i turneringen. Men passet på Hampdens gräs är begränsad. Omkring 30 minuter är vad damlandslaget får på nationalarenans gräs (Men en halvtimme är bättre än inget, så det är ändå ett plus).

Mötet med Frankrike sker tidigt i morgon. Matchen startar redan klockan tolv, vilket några av de svenska spelarna reagerat på.

Personligen tycker jag inte att matchtiden ska behöva spela någon roll. Visserligen är den ovanlig, men svenskorna är ändå vana att vara igång vid lunch eftersom man vanligtvis tränar den tiden på dagen.

Oavsett speltid kommer det svenska laget att ställas på betydligt tuffare prov i morgon än man gjorde mot Kanada i Newcastle. Om ett dygn måste samtliga elva svenskor vara taggade till max och svara för starka prestationer, annars riskerar laget att bli utslaget.